Förlossningsberättelsen

2011-06-01 / 22:56:13

Tänkte nu dela med mig utav förlossningsberättelsen. Dock inte allt för detaljerad.

 

När Noel kom till oss



22 maj 2011 Kl.22.30

Vi hade tittat klart på Big Brother live och våran kära vän Erik hade precis åkt hem. Jag kände ingenting alls då.
Hade tidigare på dagen ringt och bokat tid för en igångsättning som skulle ske på onsdagen den 25e.


Kl.23:10
Vi hade precis gått och lagt oss och jag började känna av en molande värk. Jag och Alex låg och pratade en stund och jag la märke till att efter ca var 3e värk (som då kom relativt regelbundet) gjorde det bara ondare och ondare. Jag gick upp och satte mig i soffan och gick in på VÄRKTIMER och mycket riktigt så låg värkarna mellan var 3-4 minut.



Den 23 maj Kl.00:00

Jag ringer till BBsthlm och berättar läget. Dom tycker att det låter riktigt bra, men vill att jag ska avvakta en halvtimme för att se att det inte avtar.


Kl.00:40

Värkarnar avtar inte utan tvärtom - Nu är det dags att åka in! Vi packar det sista och vid varje värk får jag stanna upp och andas. Vi lämnar av Ofelia hos min mamma.


Kl.01:00

Nu är vi påväg. Men innan vi kör ut på motorvägen blir det tankning och en "nattmiddag" på statoil ;) Alexander kör otroligt lugnt och är oväntad sansad. Vi klockar värkarna hela vägen in samtidigt som jag sitter och sjunger till diverse låtar på radion. Oron att värkarna skulle avta fanns såklart och Alex påpeka med jämna mellanrum " nu har du inte haft en värk sedan...." och så kom dom! ;) Inget som avtog här inte!



Kl.02:00

Nu kommer vi fram till älskade BBsthlm! Vi är på topp båda två, trots att värkarna hade blivit mer intensivare. Alex var på ett riktigt "mupphumör" och fick mig att skratta mig igenom varje värk, haha! Om det är någon som kan få mig att le så är det tammefan denna människa alltså ♥



Vi får ett rum och något att dricka.




Kl.02:40

Nu kopplar dom på CTG:n. Jag får ligga med den ca 30-40 min. Därefter ligger vi i skinnsoffan på rummet och pratar och försöker få oss lite sömn.




Kl. 04.35

Barnmorskan kommer in och undersöker mig. Jag är då bara öppen 2 (jävla) cm! Därefter kopplas CTG och jag får alvedon (!?) och en värmekudde som jag lägger bak på ryggen. Smärtan bak i ryggen är outhädlig. Här säger BM att om vi hade bott närmre så hade vi fått åka hem en stund. Men eftersom vi bor i Norrtälje och har en bit att åka, plus att jag var omföderska så tyckte hon att vi kunde stanna kvar och se vart allt ledde. Både jag och Alexander ställde in oss på att få åka hem...


Kl.06:35

BM kommer in och undrar om jag vill bli undersökt för att se om det går åt rätt håll - JA TACK! Svarar jag. Är nu öppen 3-4 cm, så visst går det åt rätt håll. Tack gode gud! Blir även erbjuden ett bad, men avböjer det. Jag nöjer mig med värmekudden än så länge.


Kl.07:20

Smärtan har blivit värre nu och jag nämner att jag gärna kan testa lustgas. Men ångrar mig i samma veva som jag sagt det. Jag hatade lustgasen förra gången och mådde bara illa utav att hålla i den.


Någon gång här emellan så förbereder dom för EDA(ryggmärgsbedövning). så att jag är halvvägs ifall om jag bestämmer mig för att ta den.

 

Kl.10:00

Ingenting har hänt på 4 timmar. 4 timmar!! Jag är fortfarande bara öppen 4 cm och har värkar varannan till 3e minut. Är helt slut.




Kl: 10.23

Noels hjärtljud har gått ner och nu bestäms med läkare att vi ska ha hål på hinnan ( låta vattnet gå )



Kl.10:43 - VATTNET GÅR

Dom kopplar på en detektor på Noels huvud pga hans dåliga hjärtljud.

På väldigt kort tid blev värkarna kraftigare och jag pratar med BM om eventuella smärtlindringar. Efter en stund väljer jag att testa något som kallas för Kvaddlar - sterila nålar.





Kl. 11:00 - SMÄRTLINDRING KVADDLAR

Jag får kvaddlarna utav två barnmorskor. Jag hade aldrig tidigare hört talas om dessa faktiskt, men jag ber ändå Alex hålla min hand. Barnmorskorna ställer sig på varsin sida och ber mig visa vart i magen jag får ont när en värk kommer. Jag pekar och efter värken ger dom mig dessa sprutor. SPRUTOR FRÅN HELVETE. Jag har aldrig någonsin känt en sådan smärta. Jag kramade sönder Alexanders hand samtidigt som jag skrek rakt ut och bad dom att sluta. Jag kan inte förklara i ord hur fruktansvärt ont det gjorde - sen att dom inte hjälpte var ju som att få en käftsmäll.


Kl.12:05

Noels lilla hjärtljud går tillbaka till "normalt", men barnmorskorna är lite fundersamma ändå och läkare informeras.


Kl.12.45 - SMÄRTLINDNING ÖNSKAS

En undersökning görs och jag är nu öppen 6 cm och värkarna är fruktansvärda och kommer varannan minut. Jag börjar nu "knöla" vid varje värk och har svårt att ligga stilla. Nu vill jag ha EDA! Ge mig! Jag visste att det kunde stanna av "värkarbetet", men jag kunde seriöst inte bry mig mindre vid denna tidpunkt. Jag hade så jävla ont och inget hände. Jag lyckas ändå andas igenom varje värk utan lustgas.






Kl:13:00

Jag får dropp.


Kl.13:50- SMÄRTLINDRING EDA

Nu kommer läkare in. Alex blir en aning vit i ansiktet. Han hatar nämligen sprutor. Två andra BM är på plats också. Jag har nu så fruktansvärt ont att jag mår illa. Riktigt riktigt illa alltså. Jag får lägga mig på sidan och långt ut på sängen som möjligt samtidigt som jag putar ut med ryggen.. Alex sitter vid mig och en BM står brevid honom. Läkaren ber mig ligga helt stilla och det var inte det lättaste när man fick värkar kan jag ju meddela.



Bedövningen ges och det känns som "elstötar" i blodet typ. Det känns - men det är liksom ändå hanterbart. I jämnfört med Kvaddlarna. Jag tittar på Alex som tittar lite försiktigt vad dom gör bakom min rygg. Han ser lugn ut. Det gör även mig lugn. EDA:n läggs och det var ju inte så farligt som jag trodde? Det känns som att någon ryggkota flyttas, men det gör absolut inte ont. Läkaren säger att den börjar värka helt om ca 15-20 minuter, men att jag redan efter varje värk kunde känna att den lindrade. OCH VISST FAN GJORDE DEN DET! Vilket jävla under till smärtlindring - GUDS GÅVA TILL DEN GRAVIDA KVINNAN! Jag har fött barn en gång utan varken lustgas eller bedövning - jag behöver liksom inte gå igenom det igen kände jag ;) Helt från ingenstans blev jag hur pigg som helst! Jag hade både kunnat dansa och sjunga om dom hade tillåtit mig. Jag blev människa på nytt!

Dom vill att jag ska ställa mig upp, för man kan känna lite "domningar" i benen efter EDA:n. Upp och hoppa med sladdar och doningar. Eftersom jag är lite svag i benen efter bedövningen så får jag hänga på den älskade gåstolen. Dock efter ca 1 minut börjar jag känna att "shit, jag kommer svimma" - så snabbt tillbaka i sängen och liggläge.


Kl.14:35

Noels hjärtljud spökar igen och BM misstänker att han är missnöjd med hur jag ligger och ber mig sätta mig hukandes på en stol och luta över ryggstödet och lägga huvudet på zacko-zäcken samtidigt som hon ökar dosen i droppen så "värkarna" bli intensivare. ( Dock kände jag aldrig värkar, utan bara ett tryck nedåt ). Just nu är mitt blodtryck väldigt lågt och jag är trött och känner mig svimfärdig. Jag ber Alex hämta spypåsen för skulle det komma finns det inte en chans att jag skulle hinna någonstanns. Efter ca 1 minut så ber jag smått desperat Alex att ringa på BM. Jag förklarar att jag mår illa och det känns som att jag kommer att svimma.

 






Nu när jag kliver upp i sängen känner jag ett extremt tryck nedåt. BM undersöker mig och säger att jag är öppen 9 cm. Wiho!!



Kl. 15.08

Noels hjärtljud är dåliga och BM förvarnar Alex om vad som kan hända och skulle det vara så att Noel inte skriker när han kommer ut så kommer en BM att följa med Alex ut - vid det här läget fattar jag ingenting. BM vill att jag ställer mig på knä och lutar över ryggstödet. Hon uppmanar mig att krysta nu. Jag testar att krysta vid en värk. Läkare kommer in.



Kl.15.10 - KRYSTVÄRKAR!

Nu jävlar tänkte jag - men nehe? Läkaren ber mig lägga mig på rygg med ena benet på hennes axel och efter första värken säger hon "det är viktigt att du tar i nu, för bebisen mår inte bra". Jag tänker nog inte så mycket här? Utan när nästa krystvärk kom gav jag ALLT. Med världens bästa stöd från Alex, så gav jag verkligen ALLT.



Kl.15.15

Efter andra krystvärken kom våran älskade Noel äntligen ut. Dom la honom på min mage och han skrek, precis som han skulle. Våran fina fina älskade Noel. Jag och Alex bara tittade på varandra med glansiga ögon. Denna gång var minst lika speciell som första ♥






Nu åker vi in

2011-05-23 / 01:27:54

Har nu värkar var 3-4 minut.
Jag ringde till BBsthlm och dom tyckte det lät skitbra, så jag skulle ringa om ca 30 minuter igen och se vart det här leder - så att det inte avtar liksom. Dom ville inte att jag skulle vara hemma allt för länge med tanke på att det gick undan när Ofelia väl bestämde sig för att komma ut.

Torktumlar kläder i hets nu mellan värkarna, haha! Det gör så JÄVLA ont emellanåt så ni anar inte.

Packa packa, återkommer!


Förlossningsberättelsen

2008-10-24 / 13:51:52

När våran lilla prinsessa Ofelia bestämde sig för att äntligen komma till världen!


Förlossningsberättelsen

Lördagen den 18 Oktober 2008


Vi hade precis kommit hem från en middag. Redan på middagen kände jag hur det plötsligt gjorde ont i nedre delen av ryggen. Då var klockan ca 18.00 - 18.30. Jag kände en smärta som jag inte tidigare kände igen. Den satt i kanske i 40 sekunder och sedan försvann den. Innan hemgång hann jag få en redig sammandragning också.


Väl hemma när smärtan började, så höll den i sig längre och kom oftare. Men det var inte så att jag "reagerade" något speciellt över det. Jag kände igen den sorten smärta helt enkelt.


Alexander somnade klockan 22.00 men jag bestämde mig för att sitta kvar uppe i soffan - vilket aldrig händer. Vi går alltid och lägger och samtidigt. Men det var som att kroppen förstod vad som var pågång. Jag kunde helt enkelt inte sova och hade som molande mensvärkar.


Klockan 22.45 la jag mig ned i sängen för att titta på Unbreakeble som började på 4an. Efter 10 minuter vänder jag mig om till nattduksbordet för att sträcka mig efter lypsylen.

DÅ GÅR VATTNET.

Jag ställer mig upp och försöker att ta mig till toaletten även fast det känns lite obehagligt. Väl inne på toan så flyger tankarna i huvudet på mig,
-"Är det dags nu?!".

Jag tar telefonen - utan att väcka Alexander och ringer till BBsthlm. Coollugna svarar dom och gratulerar medans jag står med en handduk mellan benen och bara skakar av adrenalin och samtidigt lite rädsla. Dom ber oss komma in för en undersökning men säger att vi kanske kan få åka hem igen eftersom det kan ta upp till två dygn innan det är dags efter att vattnet gått.


Jag går in och väcker Alexander som flyger upp och ringer min bror som är den enda hemma och får skjutsa oss.
På vägen in till BB passar jag på att skicka sms till mina närmsta, ringa mamma och pappa och passa på att mobilblogga lite. Lugn som en filbunke medans bror min och Alexander var så nervösa att dom mådde dåligt.


Efter 3h inne på BBsthlm så förslog dom oss att åka hem(!!), eftersom värkarna var oregelbundna och inte så kraftiga. Klockan var då 03.00.

Vi åker mer eller mindre hem och vänder igen. Värkarna kommer tätare och gör ondare. Så efter två timmar var vi tillbaka.

Alexander somnar av utmattning påvägen in och min bror får gasa på utav bara den för värkarna försvann aldrig. Alltså, sittandes var ingen bra ställning för mig.


När vi kommer tillbaka ca kl 06.00, är det fullt på BBsthlm (!) och vi får vara i ett underssökningsrum där dom kopplar en form av "mätare" på mig dom mäter tiden mellan värkarna, hur kraftiga dom är och barnets hjärtljud.


Klockan 07.15 ca så kommer dom in och säger att det fortfarande är för glest mellan värkarna.
Värkarna kom då var 5e min. Suck.


Jag och Alexander passade på att sova lite. Vaknade dock av varje värk men det var guld värt att sova lite.


Klockan var nu ca 10.30 och barnmorskan kom in och titta. Hon tyckte vi skulle äta lite och ta en promenad. Men jag vågade aldrig. Det gjorde för ont! Min bror åkte och köpte en DVD portible till oss då- och den var guld värd! REKOMENDERAR!


Det kändes lättare att gå omkring lite och eftersom vi hade balkong så gick Alexander och vankade med mig på balkongen vid varje värk!

Runt 12.00 så åt vi lite också, fick inte i mig något alls.


Klockan 13.45 så blev värkarna mer och mer intensiva.


Klockan 15.30 kom barnmorskan in och undersökte mig. Jag var då öppen 3 cm.


Klockan 16.30 blev värkarna mycket intensivare och tilltog i styrka så vi blev flyttade till förlossningrummet.

Alexander var toknervös!


Klockan 17.30 blev det undersökning igen och jag var då öppen 5 cm.
Värkar som inte går att beskriva. Jag skrek efter smärtstillande! Men det var kaos nere på akuten så narkosläkaren tog väldigt lång tid på sig. SÅKLART! Och lustgasen hjälpte inte ett dugg! Blev mest hög. Så den struntade jag i!


Klockan 17.45 börjar dom förbereda för EDA - ryggmärgsbedövningen. Värkarna är hemska och jag har fruktansvärt ont!! Vill inte skrämma er nu, men det kändes som att kroppen skulle lägga av. Jag trodde jag skulle dö. Jag hade så ont att jag inte kommer ihåg vad som händer i rummet.


Värkarna är extrema och försvinner inte. Jag skriker en gång till Alexander och det är "ANDAS MED MIG!!" Haha, och det gjorde han. Han var en ängel hela tiden.


Klockan 18.55 Barnmorskan vill undersöka mig igen för att sätta lite saker på bebisens huvud, då hon ser att bebis är påväg ut! Hon springer iväg och hämtar den andra barnmorskan.


Klockan 19.00 har krystvärkarna börjat! Då försvinner den oändliga smärtan och adrenalinet pumpar och man blir piggare och då jävlar! Krystvärkarna gör inte ett dugg ont. Det bränns precis när huvudet ska ut.


Klockan 19.19 är våran Ofelia här.

3155 gram och 49 cm lång och söt som en prinsessa!

Så på 19 minuter ville våran lilla tjej ut. Så pass snabbt att vi inte hann med någon bedövning.
Men det lider vi ju inte av nu ;)
Jag var helt "hel" efter, även fast hon bestämde sig för att komma ut så fort. Nu är man bara lite mördbultad i kroppen och har träningsvärk. Men ingen värk jag någonsin kommer att gnälla över igen :D


RSS 2.0